Tjejmilensöndag!

Jag hade med min finaste supportergrupp upp till Stockholm och tur var väl det! Jag vaknade natten mellan lördag och söndag med täppt näsa och tjock hals... Förkyld! Det är inte sant!!! Tre koppar kaffe och en varm morgondusch innan kroppen visade livstecken är inte bra. Hur ska detta gå?

Att träffa Gry var att träffa ett proffs! Hon är van med att träffa nya människor (det märktes!) och det kändes som att träffa en gammal bekant från förr...

Ett supertaggat gäng med glada vinnare! För vinnare är vi ju även före vi sprungit.

Första 5 kilometrarna hade jag kramp. De sista 5 handlade om att inte börja gå utan att mana på benen till att orka lite till, lite till, lite till! Inte bryta nu! Inte bryta nu! När vi passerade sista uppförsbacken utanför SR så grät jag nästan. Jag kunde inte springa, jag VILLE gå! Vem fan börjar gå på upploppet? Inte jag! Blev förbisprungen en annan i team Mix megapol som manade på mig att orka sista biten in i mål. LITE TILL, LITE TILL, LITE TILL!!!! På upploppet kollade jag efter min familj. Oj vad jag behövde se dem och sedan hör jag; -HÄR! Då kom orken och spurten över mål. Hade jag inte varit så rädd för att bli översprungen av några tusen tjejer så hade jag slängt mig på backen, till synes död!

Den här medaljen är jag VÄRD! Jag kom i mål på 65 minuter och var lite besviken, jag sprang ju på den tiden för en månad sig och ville sett en bättring. Det borde gått snabbare med 2-3 minuter, men trots kramp och förkylning så är jag nog nöjd ändå! Om någon dag så är jag nog till och med stolt!

Nästan tillbaka på hotellet igen. Vi gick till kaknästornet och tog en kaffe med ljuvlig utsikt till innan vi vände tillbaka efter en lång dag på Gärdet...