Nu kör vi!

Igår var jag ute och joggade tillsammans med en kompis. Vi joggade 3 km i prat-tempo och det var JÄTTEROLIGT!

Idag blev det årslängsta på 5,6 km. Ingen att prata med mer än de egna demonerna. Jag håller på med en ständig peppning av mig själv och analyserar varför jag tycker att det är SÅ jobbigt.

Syresätter jag mig? Svar; -Ja!
Är jag trött i benen? Svar; -Nej!
Tycker jag att det är jobbigt? Svar; -Egentligen inte sååå farligt!!!

Och så börjar jag om. Jag hjärntvättar mig själv alltså. Jag har aldrig motionerat (annat än på skolgympan) och har alltid haft en oerhörd motvilja mot att utsätta mig för fysiskt jobbiga saker eftersom jag vet att det kommer att misslyckas. Alltid känt att jag inte kommer att kunna, det är liksom ingenting för mig!
Så nu när jag spränger gränser så handlar det lika mycket om att damma av gamla fördomar som att damma av gammalt dökött...