Innan vi fick barn så hade vi bestämt att vi aldrig skulle ge det barnet presenter som den var för liten för att använda. Alltså inget LEGO förrän åldern var inne, inga tramptraktorer förrän förstånd och ben var tillräckligt långa osv. När stora A var 1 år så fick han en stålsträngad gitarr (!) och den har han inte kunnat använda förrän nu, 2.5 år senare, eftersom han har använt den som ett slagträ eller som en pall eller som vad som helst -utom att använda den som en gitarr-han har ju varit för liten! Så gick det med de goda föresatserna...
Däremot så sitter han gärna och spelar en trudelutt nu för tiden. Så även igår! Stora A sitter på en pall framför sin spegelgarderob och sjunger en visa och jag sitter på en annan pall inne på toaletten med hans tandborste i handen-det är dags att gå och lägga sig!
-Kom nu då trubaduren, ropar jag otåligt. Det är långt efter läggdags...
Och vad gör gossen då? Han reser sig upp(han är väldigt allvarlig), tittar ut över sin publik (spegelgarderob som sagt) lyfter på en imaginär hatt varpå han bockar sig och säger; -Tack så mycket!
Att jag inte ramlade av pallen av skratt och förvåning! Inte vet jag var han har fått det ifrån, vi har nog aldrig sett ett uppträde som slutar på det viset, men är det inte häftigt vad de snappar upp saker och sammanhang som de sedan återger perfekt...och då sitter man där och häpnar (alternativt garvar sig fördärvad).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar